Irriterande !
Assa, varför måste man hålla på och bestämma vad folk får och inte får göra? Har man inget eget liv eller vad är det frågan om? Hon är snart 22 år, och beter sig som att hon vore 12. Kan hon inte ta och växa upp någon gång? Jag är 18 år, och jag beter mig bra mycket bättre än henne iallafall. Jag förstår inte vad hennes problem är. Dom är inte tillsammans längre, så hon ska inte bestämma över mig om jag får prata med honom eller inte, det är faktiskt upp till honom vad han vill. Gaah, jag blir så irriterad på sånt här beteende. Och sen att man ska vara så omogen och komma med historier till hans mamma som förstör för honom. Hur schysst är det på en skala då? Nej, nu får hon ärligt talat ta och växa upp tycker jag. Tycker det här är riktigt barnsligt beteende, och sen att hon kastar massa skit på mig utan att jag har gjort nånting. Gud, jag blir så knäpp på det här.
Jag har gått och irriterat mig på det här hela dagen i Västerås, bara för att hon håller på som hon gör. Fy vad irriterad jag blir. Men det kanske gör att jag pluggar mycket snabbare. Haha. För då kanske jag blir så irriterad så jag bara vill bli av med precis allting så fort som möjligt. Nog för att jag vill det ändå, men man kanske tar tag i det bättre.
Ni som känner mig, tänk att jag kunde haft en unge nu på samma ålder som Alicia. Det känns sjukt att veta. Och vissa dagar ångrar jag att det gick som det gick, och vissa dagar är jag glad att det gick som det gick. Tänk om jag hade fått ungen med den där killen. Jag hade blivit tokig. Jag hade inte klarat av att han skulle ta hand om min unge. Nej, verkligen inte. Men samtidigt saknar man det där. Fast jag har bestämt mig, jag ska inte ha nå barn innan jag har gått klart skolan. Jag ska gå klart skolan först, men ändå så tänker man ju på det där ibland.
Om jag hade haft kvar barnet, hur skulle det gått för mig då? Hur hade jag kunnat gå i skolan? Hur hade jag haft ekonomi till det? Hur hade vårdnaden sett ut? Hur hade allting sett ut? Nej, frågorna bara snurrar runt i huvudet på mig. Och det som störde mig mest under den där tiden, det va att efter si sådär 1 - 2 månader efter att barnet inte fanns kvar, så ville han helt plötlsigt ha barnet. När vi fixat bort barnet, då ville han ha barnet. Men när barnet fanns där, då ville han inte ha det. Assa, shiet. Och han kunde inte ens finnas där för mig och stötta mig, han fattade inte ens att jag mådde dåligt efter det här. Ah, människan är inte den bästa, det vet jag nu. Men då fattade jag inte det.
Men nu är det som det är iallafall. Jag har inget barn, men kunde ha haft. Jag pluggar fortfarande och har snart bara ett år kvar i skolan, sen tar jag studenten. Sedan ska jag ut i världen ett år innan jag pluggar vidare. Sedan får vi se hur livet fungerar och hur det går. Bort från den här stan ska jag iallafall, och jag hoppas på att jag får livet att funka på alla sätt och vis.
Fast nu får jag tacka för att mamma och min lillebror följde med mig till sjukhuset idag. Det va skönt att ha någon med sig. Så nu är det väll dags att fortsätta plugga och så ska jag jobba strax.
Hejdå bloggen, kommer säkert mer sen.
You know that I like you, and I think that you don´t want me to leave you right now <'3
Jag har gått och irriterat mig på det här hela dagen i Västerås, bara för att hon håller på som hon gör. Fy vad irriterad jag blir. Men det kanske gör att jag pluggar mycket snabbare. Haha. För då kanske jag blir så irriterad så jag bara vill bli av med precis allting så fort som möjligt. Nog för att jag vill det ändå, men man kanske tar tag i det bättre.
Ni som känner mig, tänk att jag kunde haft en unge nu på samma ålder som Alicia. Det känns sjukt att veta. Och vissa dagar ångrar jag att det gick som det gick, och vissa dagar är jag glad att det gick som det gick. Tänk om jag hade fått ungen med den där killen. Jag hade blivit tokig. Jag hade inte klarat av att han skulle ta hand om min unge. Nej, verkligen inte. Men samtidigt saknar man det där. Fast jag har bestämt mig, jag ska inte ha nå barn innan jag har gått klart skolan. Jag ska gå klart skolan först, men ändå så tänker man ju på det där ibland.
Om jag hade haft kvar barnet, hur skulle det gått för mig då? Hur hade jag kunnat gå i skolan? Hur hade jag haft ekonomi till det? Hur hade vårdnaden sett ut? Hur hade allting sett ut? Nej, frågorna bara snurrar runt i huvudet på mig. Och det som störde mig mest under den där tiden, det va att efter si sådär 1 - 2 månader efter att barnet inte fanns kvar, så ville han helt plötlsigt ha barnet. När vi fixat bort barnet, då ville han ha barnet. Men när barnet fanns där, då ville han inte ha det. Assa, shiet. Och han kunde inte ens finnas där för mig och stötta mig, han fattade inte ens att jag mådde dåligt efter det här. Ah, människan är inte den bästa, det vet jag nu. Men då fattade jag inte det.
Men nu är det som det är iallafall. Jag har inget barn, men kunde ha haft. Jag pluggar fortfarande och har snart bara ett år kvar i skolan, sen tar jag studenten. Sedan ska jag ut i världen ett år innan jag pluggar vidare. Sedan får vi se hur livet fungerar och hur det går. Bort från den här stan ska jag iallafall, och jag hoppas på att jag får livet att funka på alla sätt och vis.
Fast nu får jag tacka för att mamma och min lillebror följde med mig till sjukhuset idag. Det va skönt att ha någon med sig. Så nu är det väll dags att fortsätta plugga och så ska jag jobba strax.
Hejdå bloggen, kommer säkert mer sen.
You know that I like you, and I think that you don´t want me to leave you right now <'3
Kommentarer
Postat av: Jaana
Hej gumman! Självklart ska du gå klart skolan & skaffa dig en pojkvän som du vill leva tesammans med & som verkligen älskar dig för den du är.
Får du fast jobb & har en bra bostad med din älskade, då vet du att det är nog dags att skaffa en liten knodd ^^. I LOVE YOU gummsan, finns här för dig <3
Trackback
