flikkanhosdig

Vem är det jag försöker lura egentligen? Dig? Mig? Jag måste ha problem. Jag klarar inte av att se honom. Den här dagen va ju verkligen verkligen lyckad. Först så är man super förkyld, så man går hem från skolan sen ser man R och D. Kan det bli bättre? Jag trodde fan att jag skulle börja gråta och skrika rakt ut redan där på stan. Jag klarar inte det här. Om inte han försvinner bort, så gör jag det. Jag klarar inte av att träffa honom. Jag vet inte ens hur jag ska förklara hur jag känner. Det är alltför jobbigt. Jag vet verkligen inte hur jag ska förklara allting. Det vet jag inte. Jag kan försöka lura mig själv hur mycke jag vill, och jag kan försöka lura alla andra att jag inte bryr mig och att jag klarar mig bra utan honom. Men det är inte så. Varje gång jag ser honom, då förstår jag hur mycke jag verkligen älskar honom. Hur mycke jag verkligen vill ha honom. Att jag verkligen inte vill ha det såhär, jag vill kunna spola tillbaka tiden och göra allting till rätta. Göra så att vi mår bra och är lyckliga. Läka förhållandet vi hade. Jag klarar inte av det här. Det är för tungt. Det är för jobbigt. Det är precis som att jag inte vill inse hur allting egentligen ligger till. Jag försöker hela tiden få mig att gå på att jag inte bryr mig, att jag skiter fullständigt hur det är. Men det gör jag egentligen inte. Jag bryr mig. Och jag mår skit utav det. Jag försöker bara springa bort från allting. Försöker få mig själv att tro på lögnen. Men det går inte. Det brister för mig varje gång som jag ser honom. Varje gång som jag ser sakerna som jag fått av honom (även om jag försökt att gömma undan alla sakerna tills jag kommit över allt det här), och jag vet inte allt. Det här funkar inte. Jag klarar inte av att vara kvar här. Det gör jag verkligen inte. Om jag ska kunna klara av att leva mitt liv utan honom, då måste jag bort härifrån, där allting påminner om honom. Där allting jag gör påminner om honom. Det här funkar verkligen inte. Allting, jag menar verkligen allting , påminner om honom. Och det tar verkligen kol på mig. Jag klarar inte det här. Men jag ska klara det. Om det verkligen är såhär som han vill ha det, då har jag inget annat val än att klara mig ur det här. Men shiet, va det är jobbigt. Det kommer ta år och dar. Det spelar ingen roll hur mycke jag tränar, eller hur mycke jag är med kompisar och familj och har massa kul, det påminner iallafall om honom, och det kommer iallafall ta jätte lång tid innan jag kommer ut ur det.

Jag fattar inte hur allt kunde gå såhär snett. Det gör jag inte. Jag önskar verkligen att jag kunde spola tillbaka tiden och göra så att allt blev som det va tänkt. Som det va meningen att det skulle bli tänkt. Så att allt blev till rätta. Det önskar jag verkligen. Men det spelar ju ingen roll hur mycke jag önskar, för det kommer iallafall inte hjälpa. Allting är som det nu, och det finns absolut ingenting jag kan göra åt det.