Fredag
God morgon allihop!
Eller ja, jag har vart vaken i två timmar ungefär , men ändå. Idag är man ju iallafall ledig, och Filip är hemma från dagis för att han inte kände sig så pigg. Så det är han och jag hemma idag, så vi ska ha det lite mys. Vi tänkte att vi skulle upp på kina och äta lite mat, och sedan ska vi väll hem och kolla på film och sådär tror jag. Fast jag har ju en del som jag måste fixa också, men det försöker man få in i alltihop. Måste bland annat plugga och packa, det är det viktigaste iallafall. Och tvätta. Det är det som är viktigast just nu innan jag åker till Västerås i flera veckor. Eller ja, jag kommer ju hem på onsdagarna, men iallafall.
Jag vet inte hur jag ska känna om livet just nu. Jag vet inte om det går framåt, eller bakåt eller om det står still. Jag vet knappt hur jag själv känner längre. Eller jo, jag vet att jag fortfarande älskar R, och att jag fortfarande vill ha tillbaks honom. Att jag fortfarande vill vara tillsammans med honom. Fast den turen kommer väll inte jag ha heller. Jag brukar ju inte ha den turen. Men jag ska iallafall få träffa honom idag, och då ska jag verkligen förklara hur jag känner och allting. Verkligen öppna mig , det ska jag verkligen. Det har jag vart jätte dålig på, och jag ska verkligen bevisa för honom att jag kan ändra mig, att jag verkligen kan göra vad som krävs för att jag ska få ha tillbaka honom i mitt liv, och för att verkligen få honom att älska mig och känna sig älskad. Att få må bra med mig.
Jag vet ju att jag inte har vart världens bästa, och jag ångrar det. Jag önskar ju att jag hade vart lite snällare och sådär. Och jag lovar, om jag skulle behöva ta ut p-staven för att allt ska kunna funka, för att jag inte ska ha dom här humörsvängningarna och grejer, då gör jag det. Jag tvekar inte. Jag gör verkligen allt. (förutom att säger upp kontakten med alla mina vänner och familj). Jag gör allt, till rimliga gränser. Jag menar verkligen det. Jag vill verkligen ha tillbaka honom, och jag vill verkligen att han ska känna som jag, och jag vill verkligen att han ska kunna se en framtid tillsammans. För det gör jag, konstigt nog. Iallafall om jag får chansen att visa att jag kan ändra mig och sådär. Om jag får chansen att bli tillsammans med honom igen.
Jag önskar att någon kunde förstå hur jag känner. Det här är verkligen inte lätt. Och verkligen inte lätt när den ena efter den andra kompisen sviker. Är så trött på det. Och sen får man inte ens ha R i sitt liv, för att D och S proppar i honom massa skit, som inte ens stämmer och det ena och det andra. Blir så trött på det. Allra helst när jag verkligen trodde att S va en riktigt vän, men sedan bevisar hon raka motsatsen. Det känns ju jätte kul.Vilka kan man lita på egentligen? Förutom ens familj. Vem kan man lita på? Vilken så kallad vän kan man lita på? Jag har ingen aning längre, och det skrämmer mig.
Där är väll en anledning till varför jag har så svårt att öppna mig, för att man inte vet vilka man verkligen kan lite på. Det är ganska drygt kan jag ju säga. Det har ju gjort att jag inte ens vågar lita på kuratorer och psykologer. Jag vet att jag skulle behöva gå till någon att prata, det vet jag, och det finns andra som också säger det. Men jag kan inte. För jag vågar inte lita på dom. Jag vågar inte öppna mig. Jag vill verkligen kunna lita på människor, allra helst på kuratorer och psykologer, för dom ska man ju kunna lita på. Men jag kan verkligen inte, men jag vill. Kan det bero på att jag blivit sviken så många gånger om jag öppnat mig för någon? Kan det va anledningen? Kanske, kanske inte. Vem vet egentligen den rätta anledningen? Det enda jag vet är att jag har stängt in det mesta i mig i flera flera år. Eller ja, så långt som jag kan minnas, och det är ju bara 6 år tillbaka som jag kan minnas vissa saker. Jag minns ju fortfarande inte allt som hänt och så under dom är 6 åren, och jag har inte så stor koll på dagarna och sådant som allt har hänt på heller. Men två datum man alltid kommer komma ihåg är ju 24 januari och 23 juli (?), då det hände saker som inte va riktigt så roliga.
Men nej, nu ska man inte prata om allt det där så att man blir depp.
Ska gå och duscha och så, fixa lite innan vi ska upp till kina och äta.
Ciao <3
Eller ja, jag har vart vaken i två timmar ungefär , men ändå. Idag är man ju iallafall ledig, och Filip är hemma från dagis för att han inte kände sig så pigg. Så det är han och jag hemma idag, så vi ska ha det lite mys. Vi tänkte att vi skulle upp på kina och äta lite mat, och sedan ska vi väll hem och kolla på film och sådär tror jag. Fast jag har ju en del som jag måste fixa också, men det försöker man få in i alltihop. Måste bland annat plugga och packa, det är det viktigaste iallafall. Och tvätta. Det är det som är viktigast just nu innan jag åker till Västerås i flera veckor. Eller ja, jag kommer ju hem på onsdagarna, men iallafall.
Jag vet inte hur jag ska känna om livet just nu. Jag vet inte om det går framåt, eller bakåt eller om det står still. Jag vet knappt hur jag själv känner längre. Eller jo, jag vet att jag fortfarande älskar R, och att jag fortfarande vill ha tillbaks honom. Att jag fortfarande vill vara tillsammans med honom. Fast den turen kommer väll inte jag ha heller. Jag brukar ju inte ha den turen. Men jag ska iallafall få träffa honom idag, och då ska jag verkligen förklara hur jag känner och allting. Verkligen öppna mig , det ska jag verkligen. Det har jag vart jätte dålig på, och jag ska verkligen bevisa för honom att jag kan ändra mig, att jag verkligen kan göra vad som krävs för att jag ska få ha tillbaka honom i mitt liv, och för att verkligen få honom att älska mig och känna sig älskad. Att få må bra med mig.
Jag vet ju att jag inte har vart världens bästa, och jag ångrar det. Jag önskar ju att jag hade vart lite snällare och sådär. Och jag lovar, om jag skulle behöva ta ut p-staven för att allt ska kunna funka, för att jag inte ska ha dom här humörsvängningarna och grejer, då gör jag det. Jag tvekar inte. Jag gör verkligen allt. (förutom att säger upp kontakten med alla mina vänner och familj). Jag gör allt, till rimliga gränser. Jag menar verkligen det. Jag vill verkligen ha tillbaka honom, och jag vill verkligen att han ska känna som jag, och jag vill verkligen att han ska kunna se en framtid tillsammans. För det gör jag, konstigt nog. Iallafall om jag får chansen att visa att jag kan ändra mig och sådär. Om jag får chansen att bli tillsammans med honom igen.
Jag önskar att någon kunde förstå hur jag känner. Det här är verkligen inte lätt. Och verkligen inte lätt när den ena efter den andra kompisen sviker. Är så trött på det. Och sen får man inte ens ha R i sitt liv, för att D och S proppar i honom massa skit, som inte ens stämmer och det ena och det andra. Blir så trött på det. Allra helst när jag verkligen trodde att S va en riktigt vän, men sedan bevisar hon raka motsatsen. Det känns ju jätte kul.Vilka kan man lita på egentligen? Förutom ens familj. Vem kan man lita på? Vilken så kallad vän kan man lita på? Jag har ingen aning längre, och det skrämmer mig.
Där är väll en anledning till varför jag har så svårt att öppna mig, för att man inte vet vilka man verkligen kan lite på. Det är ganska drygt kan jag ju säga. Det har ju gjort att jag inte ens vågar lita på kuratorer och psykologer. Jag vet att jag skulle behöva gå till någon att prata, det vet jag, och det finns andra som också säger det. Men jag kan inte. För jag vågar inte lita på dom. Jag vågar inte öppna mig. Jag vill verkligen kunna lita på människor, allra helst på kuratorer och psykologer, för dom ska man ju kunna lita på. Men jag kan verkligen inte, men jag vill. Kan det bero på att jag blivit sviken så många gånger om jag öppnat mig för någon? Kan det va anledningen? Kanske, kanske inte. Vem vet egentligen den rätta anledningen? Det enda jag vet är att jag har stängt in det mesta i mig i flera flera år. Eller ja, så långt som jag kan minnas, och det är ju bara 6 år tillbaka som jag kan minnas vissa saker. Jag minns ju fortfarande inte allt som hänt och så under dom är 6 åren, och jag har inte så stor koll på dagarna och sådant som allt har hänt på heller. Men två datum man alltid kommer komma ihåg är ju 24 januari och 23 juli (?), då det hände saker som inte va riktigt så roliga.
Men nej, nu ska man inte prata om allt det där så att man blir depp.
Ska gå och duscha och så, fixa lite innan vi ska upp till kina och äta.
Ciao <3
Kommentarer
Trackback
