Tisdag är andra dagen på den svenska veckan.
haha, snacka om att jag inte har någon fantasi. Haha. Aja, jag sitter ju iallafall här, och det är morgon. Kom upp i tid idag också, haha så det va ju duktigt gjort av mig. Nu har jag strax ätit upp min frukost, så då ska jag fixa klart mig sen ska jag dra mig till skolan är det tänkt. Börjar ju halv 9 som vanligt, och ska ju möta AnnIrene vid servus 10 över 8 som vanligt. Haha. Det gör vi fasiken alltid när vi börjar samtidigt, och dom flesta dagarna började vi ju samtidigt. Haha. Fast på onsdag har vi sovmorgon, vilket ska bli riktigt skönt kan jag ju lova.
Snackade med Noor nu på morgonen också, och det va riktigt trevligt. Han fick reda på lite saker som han absolut inte visste om mig, så han blev lite förvånad. Han trodde att jag hade levt ett enkelt vanligt liv, men så fel man kunde ha. Men jag lever ju iallafall, och det som inte har dödat mig har stärkt mig, inte sant? Det är väll så det är, och jag känner faktiskt att det är sant. Fast det som inte riktigt stärker mig, det är det här med minnet. Det plågar mig, men jag får hoppas på att det kommer tillbaka förr eller senare, annars vet jag inte vad. Jag vill ju kunna berätta för mina barn sen vad jag gjorde när jag va liten och grejer. Inte så kul att bara berätta att man va där borta, och före det som minns jag ingenting. Nej, så vill jag inte att det ska vara. Jag vill få tillbaka alla minnen och allting från när jag va liten, före den där dagen. Jag vill ha tillbaka det. Och jag vill minnas den dagen också. Det enda jag minns från den där dagen va att mamma inte hade sagt hejdå till oss vid bussen eftersom hon skulle upp och träna.. Sedan börjar det vicka lite, men sen är det svart. Sedan vet jag ingenting fören jag står på vägrenen, och jag frågar om och om igen vad det är som har hänt, och min bror svarar om och om igen på vad det är som har hänt. Men det gick inte riktigt in för mig att det va sant det han sa. Jag va så himla chockad. Sedan kommer jag ihåg den där tjejen jag såg som va hysterisk, och alla ställen och bilar vi skulle sätta oss i. Sedan kommer jag ihåg akuten, min bror blev omhändertagen av personalen, jag åkte till alla möjliga ställen, fram, bak, upp, ner. Jag fattade ingenting va det va som hände. Sedan när vi ligger i det där rummet, när jag äntligen får komma tillbaka till min bror. Fast han har en slang kopplad till sig med dropp den här gången. Och alla som kommer in i rummet, pappa, mamma, syskon.. Alla som kommer in. Och när alla går ut, när dom ska fixera mina nyckelben och jag skriker rakt ut. Och när mamma kommer och skäller på dom att ge mig smärtstillande, hur dom kan va så jäkla döva och dumma att inte inse att jag har ont så som jag skriker. Jag kommer inte ihåg att jag hade ont, men jag kommer ihåg att jag skrek rakt ut när dom skulle fixera.
Sedan veckorna efter. Det gick sakta, sakta men säkert. 4 veckor skulle jag vara hemma så att allt läkte ordentligt, efter 2 veckor va jag tillbaka i skolan. Då hade jag hunnit bli tokig på att vara hemma, och hunnit med att bli magsjuk och det ena och det andra. Brutna nyckelben och magsjuka är inte lätt, det kan jag ju lova. Och bryt aldrig nyckelbenen, dom blir sig aldrig likt igen, och det kan skapa problem, som det har gjort för mig. Undvik olyckor överhuvudtaget. Det är inge roligt att vara med i dom.
Och under det här året som det här hände hände det mycke mycke mer saker. Min gammelmormor ramlade i trappen och bröt av hela foten, och sedan min bror som gick bort i en olycka. Detta året va inget roligt år. Det va kämpigt. Olyckan som tog min brors liv är bland dom värsta som finns, det känns nästan värre än den olyckan jag va med i. Jag överlevde, men det gjorde inte bror. Han dog. Han dog på plats. Det är nu snart 6 år sen. För 6 år sedan va det året som allting hände.
Nu vet ni det som jag inte berättat för alla. Som inte vet hela mitt liv. Men nu vet ni det iallafall.
Bye <3
Snackade med Noor nu på morgonen också, och det va riktigt trevligt. Han fick reda på lite saker som han absolut inte visste om mig, så han blev lite förvånad. Han trodde att jag hade levt ett enkelt vanligt liv, men så fel man kunde ha. Men jag lever ju iallafall, och det som inte har dödat mig har stärkt mig, inte sant? Det är väll så det är, och jag känner faktiskt att det är sant. Fast det som inte riktigt stärker mig, det är det här med minnet. Det plågar mig, men jag får hoppas på att det kommer tillbaka förr eller senare, annars vet jag inte vad. Jag vill ju kunna berätta för mina barn sen vad jag gjorde när jag va liten och grejer. Inte så kul att bara berätta att man va där borta, och före det som minns jag ingenting. Nej, så vill jag inte att det ska vara. Jag vill få tillbaka alla minnen och allting från när jag va liten, före den där dagen. Jag vill ha tillbaka det. Och jag vill minnas den dagen också. Det enda jag minns från den där dagen va att mamma inte hade sagt hejdå till oss vid bussen eftersom hon skulle upp och träna.. Sedan börjar det vicka lite, men sen är det svart. Sedan vet jag ingenting fören jag står på vägrenen, och jag frågar om och om igen vad det är som har hänt, och min bror svarar om och om igen på vad det är som har hänt. Men det gick inte riktigt in för mig att det va sant det han sa. Jag va så himla chockad. Sedan kommer jag ihåg den där tjejen jag såg som va hysterisk, och alla ställen och bilar vi skulle sätta oss i. Sedan kommer jag ihåg akuten, min bror blev omhändertagen av personalen, jag åkte till alla möjliga ställen, fram, bak, upp, ner. Jag fattade ingenting va det va som hände. Sedan när vi ligger i det där rummet, när jag äntligen får komma tillbaka till min bror. Fast han har en slang kopplad till sig med dropp den här gången. Och alla som kommer in i rummet, pappa, mamma, syskon.. Alla som kommer in. Och när alla går ut, när dom ska fixera mina nyckelben och jag skriker rakt ut. Och när mamma kommer och skäller på dom att ge mig smärtstillande, hur dom kan va så jäkla döva och dumma att inte inse att jag har ont så som jag skriker. Jag kommer inte ihåg att jag hade ont, men jag kommer ihåg att jag skrek rakt ut när dom skulle fixera.
Sedan veckorna efter. Det gick sakta, sakta men säkert. 4 veckor skulle jag vara hemma så att allt läkte ordentligt, efter 2 veckor va jag tillbaka i skolan. Då hade jag hunnit bli tokig på att vara hemma, och hunnit med att bli magsjuk och det ena och det andra. Brutna nyckelben och magsjuka är inte lätt, det kan jag ju lova. Och bryt aldrig nyckelbenen, dom blir sig aldrig likt igen, och det kan skapa problem, som det har gjort för mig. Undvik olyckor överhuvudtaget. Det är inge roligt att vara med i dom.
Och under det här året som det här hände hände det mycke mycke mer saker. Min gammelmormor ramlade i trappen och bröt av hela foten, och sedan min bror som gick bort i en olycka. Detta året va inget roligt år. Det va kämpigt. Olyckan som tog min brors liv är bland dom värsta som finns, det känns nästan värre än den olyckan jag va med i. Jag överlevde, men det gjorde inte bror. Han dog. Han dog på plats. Det är nu snart 6 år sen. För 6 år sedan va det året som allting hände.
Nu vet ni det som jag inte berättat för alla. Som inte vet hela mitt liv. Men nu vet ni det iallafall.
Bye <3
Kommentarer
Trackback
