flikkanhosdig

Förstår inte att jag fortfarande bara bryter ihop ibland. Det har gått snart 6 år sen han försvann, men jag kan fortfarande helt plötsligt bryta ihop när jag ser nånting om honom, bara av att T skriver att han saknar honom så kan jag bryta ihop. 6 år liksom. Borde man inte ha bättre kontroll då? Jag har svårt att säga hur mycket jag verkligen saknar honom och älskar honom.

Kära bror,
jag kommer aldrig någonsin att glömma dig.
Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta.
Jag kommer aldrig glömma den dagen du försvann från oss.
Aldrig glömma den dagen vi alla tog farväl av dig.
Jag kommer aldrig kunna släppa dig helt.
Även idag har jag fortfarande ibland svårt att fatta att du är borta från oss.
Våran lillebror skriver om dig.
Du skulle se det.
Man gråter, det är sorgligt.
Jag vet inte hur jag ska kunna skriva allting.
Så fort våran bror visar nånting med dig, så bryter jag ihop.
Då kommer alla tårarna.
Dom där 20 sekunderna från olyckan, om man bara visste vad du kände.
Hade du ont?
Kände du nånting?
Jonathan, jag saknar dig !
Om vi bara kunde få tillbaka dig till livet.
Och din tjejkompis?
Efter hennes 30 sekunder som avsimmad och vakna upp och veta att du inte längre finns?
Jag hittar inga ord.
Jag vill inte säga farväl, jag vill inte lita på att du är borta.
Du är inte borta.
Du kommer alltid att finnas i mig.
Alltid finnas i mitt hjärta, alltid.
Jag kommer aldrig glömma dig !
Jag har fått vart med om så mycket med dig.
Jag kommer aldrig att glömma alla minnen med dig. Aldrig.
Jag kommer aldrig glömma dig någonsin !