Onsdag
God morgon !
Nu ska jag strax iväg till skolan och göra min sista orientering. Ganska trist, men det är sånt man måste fixa.
Inte nog med att jag grät igår, var på vippen att börja gråta nyss också. Jag va in på bilddagboken lite snabbt och kollade, och då hade en kompis kommenterat, och det hon skrev stämde så väl med texten och bilden jag hade lagt in. Började tänka lite då igen, men jag ska försöka att inte göra det. Jag vill inte börja gråta i skolan iallafall. Så idag ska jag försöka att inte tänka på det så mycke. Men jag är otroligt glad att jag har mina underbara som finns där för mig när jag kommer tillbaka till det här och blir ledsen.
Jag ska försöka sticka till Jonathans grav nu i helgen också, prata lite med honom även om man inte får något svar tillbaka. Kommer förmodligen börja gråta, men det får man ju göra. Jag tycker det är jätte jobbigt det här med gravar. Jag vill liksom inte tro på att han ligger där under jorden, i den där kistan. Men det är ju bara att försöka acceptera, även om det är jätte svårt. Och det känns verkligen inte som att det är 5 år sedan det hände nu, eller ja 5 och ett halvt år. Det känns verkligen inte som det. Jag tycker att vi klarar det här ganska bra tillsammans iallafall. Min lillebror Ted var duktig och följde med mig till Joberg till det stället där Jonathan dog. Han va stark, och följde med. Det va första gången på 5 år som han satte sin fot där igen. Men det va starkt, det va ett riktigt stort steg för honom. Men jag har ju liksom inte tänkt så mycke på det eftersom att jag inte visste vart på Joberg det hade hänt, men nu vet jag ju det eftersom att Ted sa vart det va.
Men nu lär jag kila till skolan.
<3
Nu ska jag strax iväg till skolan och göra min sista orientering. Ganska trist, men det är sånt man måste fixa.
Inte nog med att jag grät igår, var på vippen att börja gråta nyss också. Jag va in på bilddagboken lite snabbt och kollade, och då hade en kompis kommenterat, och det hon skrev stämde så väl med texten och bilden jag hade lagt in. Började tänka lite då igen, men jag ska försöka att inte göra det. Jag vill inte börja gråta i skolan iallafall. Så idag ska jag försöka att inte tänka på det så mycke. Men jag är otroligt glad att jag har mina underbara som finns där för mig när jag kommer tillbaka till det här och blir ledsen.
Jag ska försöka sticka till Jonathans grav nu i helgen också, prata lite med honom även om man inte får något svar tillbaka. Kommer förmodligen börja gråta, men det får man ju göra. Jag tycker det är jätte jobbigt det här med gravar. Jag vill liksom inte tro på att han ligger där under jorden, i den där kistan. Men det är ju bara att försöka acceptera, även om det är jätte svårt. Och det känns verkligen inte som att det är 5 år sedan det hände nu, eller ja 5 och ett halvt år. Det känns verkligen inte som det. Jag tycker att vi klarar det här ganska bra tillsammans iallafall. Min lillebror Ted var duktig och följde med mig till Joberg till det stället där Jonathan dog. Han va stark, och följde med. Det va första gången på 5 år som han satte sin fot där igen. Men det va starkt, det va ett riktigt stort steg för honom. Men jag har ju liksom inte tänkt så mycke på det eftersom att jag inte visste vart på Joberg det hade hänt, men nu vet jag ju det eftersom att Ted sa vart det va.
Men nu lär jag kila till skolan.
<3
Kommentarer
Trackback
