flikkanhosdig

Blev ju som det blev. Först va ju träningen som den va, absolut inte nöjd över mig själv på den. Sen började man tänka på Jonathan så att man grät å grät, men vilken tur jag har som pratade med värsta underbara människan samtidigt som hjälpte mig. Är så himla glad att jag har såna som hjälper mig i såna här situationer, annars skulle jag ju vara världens vrak, och det vill man ju inte..

Jag tror ärligt att jag måste gå och sova nu om jag ska orka morgondagen..

Ciao <3<3